Några tankar om nyheter
-Vad vill du höra på nyheterna??
Eehm... ja... alltså... inte vet jag... men nyheter kanske??
Alltså, sånt där som hänt ganska nyligen och har ett värde för mänskligheten... typ...
Inte sånt där som årets alla Hänt-i-minsta-detalj-magasin har skrivit spaltmeter om de sista sju månaderna alternativt de sista fyra åren. Och där man redan innan man köper magasinet kan utgå ifrån att det man snart kommer att läsa inte har det minsta med sanningshalt att göra.
Krig, elände och antal icke längre levande... våld, epidemier och elakheter...
Sånt skulle man också kunna sålla bort ur nyhetsflödet. Inte för att det är ointressant ur ett samhällsutvecklingsperspektiv -men vad ska civilserade medborgare göra åt all galenskap som är sanktionerat i religionens tecken eller som åstadkoms av någon form av gängbildning.
Den lilla människans röst lär inte bli hörd i alla fall, om man nu får vara så negativt inställd till möjligeheten att påverka sin omgivning.
Nåja, tråkigheter har väl sin plats i dagspressen de också... men kunde man inte någongång bara får höra solskenhistorier om människor det gått bra för, lyckliga djurbesättningar på harmoniska gårdar och hur den lokala bygdeföreningen lyckats göra sin bygd levande.
Och folk som gör saker tillsammans utan att behöva hjälpmedel som TV, datorer eller andra teknikaliteter som egentligen bara begränsar umgänget.
Barn som ser dagens ljus och med en egen liten kolumn för deras mest underfundiga notationer om livet -fullt med det fullständigt klockrena sätt som bara barn kan se sin omvärld på ;)
Snälla... bara i ett enda litet nummer...
Så till sist... bara som en icke-nyhetsparentes...
Inte ens vädret vill ju visa sig från sin bästa sida mellan varven -så man borde skippa att skriva ut annat än de soliga dagarna med temperaturer över +18 grader.
Och utöka för allt i världen sidan med "dagens kloka ord" och Tuffa Viktor.
Å skulle någon vänlig redaktör vilja, så är det helt okej för mig att få läsa några rader av Jacke Sjödin om vardagens små allehanda förtretligheter...
Det brukar få mitt leende att öka med ett par centimeter... eller så... :D
Svaret på nyhetsfrågan där i början?? Inget glasklart, men skulle ni hitta nåt hett stoff...
-skriv ner det i ett mail och hiva iväg det... så lovar jag att läsa det ;)
Kram Annicka
Funäsdalsberget och stenen
Jag blev en smula ensam idag...
...om att vilja vandra -bara lite till uppför... innan det är dags att börja packa för hemfärd ;-)
Det fanns många bra ursäkter till att inte tycka att vandringsskorna skulle på... De flesta gick jag på -någon kändes klart tveksam till sin natur ;-)
Men sagt och gjort! Matsäck i påse, långkalsonger och kängor på en sista gång!
Ryggsäcken packades inte riktigt lika tungt idag som övriga dagar, eftersom turen "bara" bestod i att ta sig upp på toppen av Funäsdalsberget och fixa fotobevis för att jag verkligen varit där ;-) Fast en liten äggmacka sitter ju aldrig fel... så en sån, lite vatten i en flaska och fyra bitar Schweizernöt fick följa med. Och så iväg medan de andra bestämt sig för att ta en helt normal promenad nere på låglandet och kolla affärslivet i byn ;-)
Funäsdalsberget måhända inte vara det största berget jag sett denna vecka, men icke dessto mindre är det brant när man ska ge sig på det uppför!!
Lite lattjo att man kan fortsätta att gå flera dagar i rad, plåga musklerna, nästan storkna, undra varför man utsätter sig för det ungefär en miljon gånger och sedan ändå tycka att det är det bästa man har gjort... Märkligt fenomen det där... ;-)
Men jag följde samma mönster även idag. 100 meter uppför och svetten lackade, musklerna som uttryckligen talade om att dom inte var kompis med mig, *storkna*... och sen... när jag väl pallrat mig upp till Toppstugan... så var det verkligen återigen ett av det läckraste jag har gjort.
Att sitta där med äggmackan i handen och titta ut över Funäsdalen och vattnet som rinner längs med hela byn är någonting utöver det vanliga. Försökte lokalisera det gula huset som Arvid Larsson lånade ut till mig och mina föräldrar när jag var... inte så gammal alls.
Men tillräckligt gammal för att minnas att jag faktiskt varit här en gång förrut.
Det är häftigt... och då, där någonstans mitt i äggmackan... ringer Anne-Li och vill ta en bild "på mig vid toppstugan"... Grejen var bara att de var hos den lokala bagaren lite mer söderöver i byn... Men det grejade sig -det blev en bild även om den inte avslöjar mina rynkor direkt ;-)
På vägen ner gjorde jag en närstudie av alla snökanoner som står likt blåklockor i backen.
De ser lite malplacerade ut kan jag tycka, i de för övrigt väldigt grusiga och oerhört snöfria nerfarterna. Min pappa hävdade att det där årstidsrelaterat... och med tanke på hur ofta han transporterar skidåkande människor hit om vintrarna, så är jag benägen att tro honom ;-)
Efter upp kommer ner... och efter ner kommer dusch och en kopp kaffe. Och hips vips dök mina kamrater upp i dörren också med olika versioner om vad som varit mest sevärt på shoppingrundan. Det skiftade från blåkantade vinglas till skotrar till små söta ord konstnärligt författade till renfällar till... ja... and so on... ;-)
Bullarna som skulle handlas hos lokala bagar'n var dock en idé som föll tungt... Det hade nämligen brunnit i bageriet. Statoils substitut för denna missräkning kändes dock inte som något riktigt roligt alternativ -även om choklad är mycket gott ;-)
Middagen = kylskåpets rester efter veckan... och alltså fort gjort!
Sedan flanering i Funäsdalen för alla intresserade.
Vi tittade på den forntida park som ligger mitt i byn, vilket var mysigt. Fint där! Dessutom en vacker kväll som lystes upp av solens strålar. Sol har vi annars inte varit bortskämda med idag.
Kyrkan fick sig en liten påtitt också. Kan konstatera att kyrkans port gör sig väldigt att avportättera i svartvitt -om det nu var någon som funderat hur det står till med den saken ;-)
Sen skulle vi som sista punkt idag kolla in stenen som trillade ner från berget och skrämde prästparet en tidig morgon någongång på 60-talet?! Den över två meter höga stenen rullade nämligen in i deras hem och demolerade det mesta utom prästparet själv dessbättre!
Och det gick ju bra att titta på den stenen... när man väl hittade den?!
Men någonstans jag har en känsla av att vi inte gick dem mest smidiga vägen och under en liten stund undrade jag om jag inte var halvvägs uppför Funäsdalsberget igen :-o
Och inte blev det bättre när vi till slut insåg att hade vi bara handlat först, så hade det ordnat sig mycket enklare... för rakt snett över gatan från ICA...-där var den!!! ;-)
Pecanglass, snacks till Doobidoo och lite packning inför morgondagen fick avsluta denna dag!
Kram och godnatt!
Annicka
Djupdalsvallen och en kläpp
Redan på långt håll kan man se Mittåkläppens topp skymta där långt bort i fjärran
Och man undrar om man verkligen kommer att ta sig hela vägen upp... i alla fall med de alldeles egna benen ;-) Men ju närmare man kommer dessto mer övertygad blir man om att det faktiskt finns utsikter att överleva detta projekt. Det tror man bara tills man börjar knalla där bland tuvor och småstenar i den övertydliga uppförsbacken. Det är så man inser att det faktiskt inte är någon vanlig liten grästuva man ska upp på... Det tog 1 ½ timme att gå de 2,5 kilometrarna upp till toppen och stigningen kändes som ett smärre Vasalopp i benen... ja, åtminstone var det som en Tjejvasa i alla fall ;-)
Vi hade visserligen fått det beskrivet för oss att man kan göra det enkelt för sig sista biten upp till toppen och ta "serpentinstigen" eller "go for the sport" och ta "rakt-upp-stigen".
Efter moget övervägande vid stigens delning, så bestämde vi oss för att hoppa över "hero-tänket" och ta serpentinstigen -vi hade ju ändå gott om tid (trodde vi ja)
Och med tanke på hur sista serpentinen fullkomligt fick blodet att vägra rinna en kubik- centimeter i blodomloppet... bara för att resten av kroppen (benen) liksom krampade i ren protest mot detta illvilliga tilltag... så är jag innerligen tacksam att vi kunde styra storhets- vansinnet i det "hero-tänket" och knata upp... för oss vanliga dödliga alltså... den enda någotsånär vettiga vägen ;-)
Men när man står uppe på toppen och blåsten sabbar frisyren med en effektivitet som vida överstiger en hårtorks möjligheter att göra detsamma, så fylls verkligen hela själen av det storslagna man ser. På denna lilla platå som utgör Mittåkläppens topp kan man antagligen sitta och titta tills dagen övergår i natt och ändå inte ledsna på landskapet som breder ut sig. Det var helt enkelt en fantastisk utsikt!! Dalen som blev nedanför stupet och de nya fjällen som tornar upp sig på andra sidan. En del ser verkligen så blånande ut som alla dikter säger och en del lyser bara upp av dagens ljus.
Vi tog oss ner en bit nedanför kanten och hittade en absolut perfekt plats att fika på. En liten avsats liggandes i lä och med bästa utsikten över vidderna, dalen och bergen mittemot.
Långt där nere kunde man se hur en liten fjällbäck slingrade sig genom markerna.
Som sagt -en helt perfekt plats att stoppa korv och äggmacka i magen och skölja ner med en kopp varmt kaffe.
Sen var det dags att titta ut över kanten på den så klassiskt avbildade lodräta väggen på kläppens ena sida... Det finns nog bara ett ord som kommer för en just när man gör det: STUP!!! Typ... ;-) Sen kommer en miljon tankar i ett enda sammelsurium, som till slut bara bekräftar att det är väldigt brant just där och väldigt långt ner och väldigt... ja, allt väldigt som går att komma på i detta sammanhang. Det var väldigt häftigt också.
Häftigt... och svinkallt!! Har ingen aning om vad som hände medan vi fikade där på vår lä-avsats... men blåsten sabbade inte längre bara frisyren... den sabbade värmen i kinder, händer och nästipp också!!
Men skam den fjällvandrare som inte har kläder med sig för detta, så vi gjorde bara ett konstnärligt stopp och byltade på extra tröja, mössa, vantar och upp med det i luv-väg som gick att ha upp ;-) Anne-Li hävdar att vi såg ut som såna där lirare som är ute på någon expedition där nåt farligt virus riskerar att överta hela mänskligheten... Men det var vi inte... vi skulle ju bara ner från Kläppen då... och helst i tid för att hinna med att få en våffla i Djupdalsvallen ;-)
Det gick... ingé vidare, kan man säga! ;-) Inte för mig i alla fall -som känner av ett visst behov av att fotografera naturen runt omkring mig, innan jag lämnar den bakom mig...
Men med gulliga och förutseende vandringkamrater, turistvänlig personal och 20 minuter utökade öppettider i våffelstugan -så ordnade det upp sig på det allra bästa sätt. ;-)
Väl hemma i stugan igen anordnades lax, potatis och grönsaker i foliepaket och stoppades in i ugnen en stund... Våfflor kan väl ingen människa leva på -speciellt inte när Mittåkläppen snott all tänkbar energi bara ett litet tag innan ;-)
Nu är det dock ett tips att John Blund inte kommer att hinna med -om han så ens försöker!!
Kudden nästa!
Kram Annicka
Bland vallar och kanjoner
Turen idag började vid Ruvallen...
...är en mening med viss modifikation i sanningshalten... för innan äggmackan vid Ruvallens fäbodvall intogs, hade en ganska diger sightseen gjorts vid både Flatruet och i Ljungdalen.
Måste dock hävda att Flatruet med sin landets högst belägna landsväg, sina enorma vidder, sin spikraka och kilometerlånga väg tvärs över en halv fjällvärld imponerade ganska mycket mer, än Ljungdalens inte ännu så vinterupplivade lilla samhälle...
Vandringen som sen tog sin början efter äggmackan vid fäbodvallen blev en hisnande promenad i den Härjedalska fjällvärlden. Första anhalten utgjordes av hällmålningar.
Hällmålningarna i sig vet jag inte om jag förstod mig på, men platsen de fanns på behövdes inte många sekunder för att förstå att den var vacker.
På vägen dit jobbade jag ganska hårt på att hålla jämnt tempo med Dan och Camilla.
Problemet med att ens försöka hålla jämna steg med Dan och Camilla är inte på minsta vis konditionsrelaterat -utan enbart att jag inte på minsta vis hinner med att kolla in naturen då!!
Och hur dom hinner med att se något annat än upp... för stenar och trädgrenar... är för mig en gåta ;-)
Trixet för att komma undan det där fenomenet heter kamera...
Kameran gör det nämligen legalt att stanna upp och skylla på att något objekt eventuellt skulle göra sig på bild om man bara tittar efter lite... ett bär eller så... ;-) Bären blev dock genomskådade som motiv, när det enmiljonfyrtiofjärde "bäret" fotograferades ;-)
Men vad gör väl det... jag hann ju med att ta in naturen i alla fall... :D
Efter Hällmålningsanhalten kom en ganska intressant stigning som skulle övervinnas...
Kan säga att UTAN vetskap om hur brant det var och hur länge -så gick det ;-)
Men jag undrar om det inte borde vara i lag förbjudet att glömma sätta en motsvarande skylt (fast omvänd) som fanns längst upp vid stigningen: "Varning för Brant utförslöpa"
-Jo tack, vi vet -vi har just gått uppför den branta utförslöpan!! ;-)
Nåja, till slut nåddes i alla fall anhalt två: "Evagraven" -en sprickbildning som blivit till en enastående kanjon mitt i fjället. Det var ganska magnifikt att stå vid kanten och titta ut över den sprickbildningen. Det var en ganska magnifik hisnande känsla som infann sig i magen också ;-) Det var nämligen LÅNGT ner!!!
Vid Evagraven passade vi på att äta sockerinvirade pannkakor... Vet ni hur gott det är med sockerinvirade pannkakor när man befinner sig på ett fjäll i solen med alla höstfärger omkring sig och en utsikt värd sitt namn ;-) Lite plåster på såren efter den branta utförslöpe-bergsbestigningen är det i alla fall...
På listan över dagens anhalter stod som nummer tre: Fiskhålsgraven.
Liksom en annan Evagrav fast för fisk skulle man kunna säga ;-) Den kanjonen ska tydligen ha brutits av isen på istiden och numera fortfarande innehålla fisk härstammande från den tiden. Mycket fascinerande plats. Fisk såg vi också.
Efter detta handlade det bara om att ta sig tillbaka till utgångsplatsen. Vilket var en fantastisk vandring i sig. Spångade leder över blötmark och upptrampade stigar efter ansenliga antal vandringssteg tagna före våra...
Så... även denna dag nådde till slut sitt slut och vi kunde nöjda åka hem till stugan för att i lugn och ro duscha och äta en välförtjänt middag. En middag som idag bestod av Paltbröd i vit sås och stekt fläsk... Vet ni hur gott det är med paltbröd i vit... jodå... gott som palt!! ;-)
Som sista händelse idag kan nämna att jag nu är en god andraplatsinnehavare i Trivial Pursuit.
Endast slagen av Dan -som plockade tårtbitar fortare än på finare kalas.
Själv intog jag silvermedaljen med glänsande kunskaper i en fråga -som jag redan har glömt!
Men det var nog nåt bra... ;-)
Kram Annicka
Kariknallen
Man kommer runt -jag lovar...
I alla fall om man envisas med att gå i 7 ½ timme... i uppförsbacke, lite mer uppförsbacke, ut på vidderna och sedan avsluta med att palta omkring sista kilometern, i blötan, bland en massa ris och knähöga vindpinade småbjörkar.
Men klarar man bara skoskavet bland allt det riset och utan att bryta några väsentliga kroppsdelar under just denna något spännande del av vandringen... så har man en alldeles fantastisk dag uppe på fjället, en sån här dag som varit idag.
Solen har lyst över oss och det har varit många långa stunder då det varit helt vindstilla.
Det har gått precis hur bra som helst att njuta av friden och tystnaden och bara insupa friheten, färgerna, skiftningarna i djupen och det storslagna i detta landskap.
Sedan kan man ju undra i vilken del av mänsklighetens utveckling det gick snett, eftersom det uppenbarligen finns exemplar som frivilligt går 500 meter extra, i en lutning värre än tornet i Pisa... bara för att för att känna på snön?? Men johodå... fyra exemplar finns det åtminstone...
Och jag kan meddela att det är en mycket tillfredsställande känsla att veta att man har haft snöbollskrig redan i september någon gång i sitt liv!!
Jag menar -möjligen kommer det bara att hända en gång... ;-)
Ris- och småbjörksvandringens tillkomst tror jag att jag ska lämna hädan och enbart vara tacksam för att detta (med facit i handen) något egendomliga beslut, ledde till att vi fick se ett litet gulligt vattenfall samt fyra stycken renar i sitt rätta element -fritt gående och på nära håll.
En av dem var dessutom kritvit.
Ripor fick vi också se i vilt tillstånd. Vi har dock fortfarande inte utrett vad som var ägget och hönan -blev vi rädd för att riporna plötsligt lämnade sin plats bland knähöjdsriset... eller lyfte riporna för att de blev rädd för oss... Kontentan blev i alla fall densamma...
Tre hojande kvinnor och en tvärcool Dan ;-)
Nåja, renarna bestämde sig för att inte uppmärksamma händelsen med något större intresse i alla fall, så vi fick titta lite till på dem innan vi gick vidare.
I matväg har ingått äggmacka, korv, och chiliconcarnedubbelmacka...
Och våffla med hjortronsylt och grädde hos Matilda uppe på Kariknallen!
Jag är imponerad av Matilda uppe på Kariknallen! Hon GÅR till och från sitt jobb varje dag?!
Jamen jag menar... det var trots allt en 3 km brant helvetesbacke till Matildas jobb!!
Men å andra sidan så fanns ruggigt goda våfflor där när man väl kom dit, så man kanske skulle överleva det ;-)
Nu ska natten ägnas åt att reparera diverse skoskav hos församlingen och en av riset uppkommen muskelskada hos Anne-Li.
Kram Annicka
Funäsdalen via Mariehamn
Det tar ungefär en helg att komma till Funäsdalen...
...om man tar vändan förbi Mariehamn på Åland för att komma dit.
Men å andra sidan har man ganska roligt under tiden ;-)
Cinderella fick bistå som färdmedel över på internationellt vatten, för att fira bror Håkans födelsedag. En familjetillställning, så helt annorlunda än de kryssningar jag åkt tidigare.
Men på många sätt mycket trevligare ;-) Å då menar jag på många sätt!!
Det var himla skoj att åka ihop med familjen och inte behöva ta hänsyn till några andra än just dem! Och inte bry sig om något annat på båten än just dem... och att få lite mat i magen... och att få lite god dryck i magen... och att få lite dans i benen... och få lite komplimanger i själen... och få lite... ja, ni fattar... ;-)
Fast sen var det ju förstås killen som satt i kassan på Taxfreen... Om man inte har gått isäng förrän mot morgonkvisten på natten och man i det läget tvingats inse att tandborsten är med i packningen som flyttade till Funäsdalen bara någon dag tidigare... så finns det nog få saker jag längtat efter så mycket som att få hänga på låset till Taxfree, för att införskaffa en tandborste!!
På med paltorna, dra fingarna hjälpligt genom håret, fånga upp Visa-kortet i handen och sen ta hissen från däck 2 till däck lite högre upp... och in och sno åt sig första bästa tandborste... Inte ens färgen spelar roll... Ingen lär sannolikt matcha färgen på toaletten i hytten i alla fall... Det är då killen i kassan kommer in i bilden... -Legitimation Tack! *storkna*
Jag har alltså sovit i max två timmar efter en sagolikt rolig afton på båten, där rederiet redan tjänat ganska många kronor på vår familjs närvaro... och jag längtar bara efter att få borsta bort resterna av det från mina tänder... Snälla Jösses... Tandborsten kostar 23,50:-
Ett litet leende... så kanske det löser sig... -Måste jag... ner på tvåan bara för att... för att sen tillbaka hit... för att sen ner till tvåan igen och där äntligen få...??
Jag förstår på kassakillens trots allt ganska muntra uppsyn... att det är EXAKT så han har tänkt sig min kommande kvart i livet...
Så japp... proceduren tar sin början... hissen ner... hämta legitimationen och så upp igen...
Och väl tillbaka i Taxfreen, så kändes det ändå ganska rimligt att inte vilja halshugga killen för att han har skött sitt jobb... Dessutom fick jag en liten mössa av honom för att jag höll reda på att alla kunder efter mig ställde sig i en annan kö... Han ville nämligen stänga kassan...
Jag glömde fråga om han inte heller hade fått någon frukost än då... ;-)
Och nu lär jag aldrig få veta...
Dagen fortsatte i trevlighetens teckan... och jag tror att det var en generellt väldigt nöjd familj som satte sig på bussen och åkte hem...
Väl hemma igen hade det hänt saker i mitt hem medan jag roat mig på Östersjön...
Där står numera en säng... i modell pussel!
Den har tack vare mycket goda vänner, uppfinningsrikedom och en snäll mamma, tagit sig dit genom halva mellersta mellansverige och rakt in i mitt vardagsrum.
Dessvärre hann jag inte åtgärda pusslet i annan omfattning än att titta på den och konstatera att den var lika fin som jag kom ihåg -men att den möjligen står något felplacerat ;-)
Men tiden som fanns över innan min hjärna hotade att kollapsa av krysströtthet behövde fokuseras på att omstrukturera den ryggsäck som skulle följa med till Funäsdalen om inte alltför många timmar... Hann med att tvätta reskläderna för samma ändamål också.
Men sen så... ordnade det upp sig... ;-) Somnade gott och väldigt glad.
Vaknade gott och väldigt glad också... vilket kan tyckas lite märkligt med tanke på att dagen var ämnad att tillbringas 7 timmar i en buss. Men det går att vara glad i en buss i 7 timmar också ;-)
Fick skjuts till bussen som gick från Gävle Bro och lunch innan på samma ställe...
Som sagt.. uppfinningsrikedom och snälla föräldrar är konceptet för välgång många gånger...
Och den här helgen + måndag har dom slagit alla rekord ;-)
Resan upp till Funäsdalen gick alldeles utmärkt tack vare Härjedalingen och chaufför Tomas. Matstopp i Tönnebro... kändes inte som ett problem det heller, trots att jag ätit mat bara en liten stund tidigare. Jag hittade en liten naturstig att vandra kring på så länge.
Som en liten försmak på det som komma skulle liksom...
Men sen var det ganska raka spåret upp, borsett för att släppa av resenärer vid ungefär varannan mjölkpall längs vägen...
Eller det kanske var att ta i... men ett par stycken här å där i alla fall...
Klockan 19.18 stod jag i alla fall på stationen i Funäsdalen och hittades som resegods av mina fjällvandringskamrater ;-)
Vi har efter det endast shoppat på ICA, ätit äppelpaj och pratat om våra dagar från det att vi sågs tidigt i lördags morse... Då när största delen av min packning skulle flytta norrut...
Nu är det dags att sova en stund, så att benen håller för fjälltopparna imorgon...
Vad som hände med mössan... gåvan från Taxfeekassakillen ni vet??
Inget annat än att jag insett att det står Ädelbrännvin på den och att jag undrar om jag möjligen kan ha den nu på fjället... Återkommer i ärendet ;-)
Kram Annicka
Björnbärssylt
Det vilar en viss känsla av hemvävd präktigthet över hemkokt sylt
Men jösses vad gott det är!!
Jag hade förmånen att få plocka björnbär i en mängd om fyra liter häromveckan.
Tackar familjen Neta för detta! Vad dom inte vet är att det förmodligen plockades fem liter... en liter liksom bara försvann -lika snabbt som efterrätt på maten. Det är kanon att kunna skylla på att bären måste fotograferas på plats ;)
Men jag åt bara dom nästan övermogna förstås!! *änglagloria*
Och med tanke på hur mycket bär som lämnades kvar, så kanske inte tilltaget upptäcks heller ;)
Nåja, hur som helst skulle det bli sylt av alla bären. Så glad i hågen åkte jag hem och slog upp gammelfarmors kokbok för att se hur man gör. För gammelfarmor lär sannolikt ha kokat sylt i mängder i sina dagar -så det borde bli bra!! *nöjd med idén*
Grejen med att slå upp gammelfarmors kokbok är att den skrevs år 1842 och är baserad på att sylt kokas över eld och konserveras med hjälp av väldigt mycket socker och konjaksindränkt pergamentpapper. Därefter förvaras i jordkällare över vintern.
Kan säga att mina förutsättningar ser lite annorlunda ut!!
Nåväl -så här skulle det i alla fall gå till:
De bär som skola syltas böra vara av bästa beskaffenhet och plockade vid torr väderlek, mogna men ej övermogna (se där -bra att jag åt upp just dom då) Sockret ska också vara av bästa slag. Endast till lingonsylt eller till enklare sylt kan krossocker användas.
Emaljerad gryta användes bäst (om kopparkärl användas måste dessa blankskuras strax innan syltningen börjar) Skumsleven måste också vara emaljerad altternativt av silver. (trä kan jag å det varmaste avråda ifrån -om ni inte vill ha en väldigt mörkt röd nederdel på sleven efteråt)
Bären rensas (från kvistar och stenar får man veta) och sköljas hastigt i "vid" sil och få avrinnas. I en emaljerad syltgryta nedläggas bären varvtals med hackat socker och få stå övertäckta 24 tim. Grytan uppvärmes då sakta, flyttas sedan på elden för att sakta koka upp.
Då avlyftes grytan och skakas litet, så att allt skummet flyta upp och kan borttagas. Grytan sättes åter över elden och bären få koka i 30 minuter under försiktigt skakning och skummning.
Vid mindre mängd socker är det också nödvändigt att tillsätta litet Salicylsyra.
Därefter öses sylten i varma rengjorda burkar, sköljda i litet konjak och får svalna på skyddad plats tills dess den kan överbindas med det konjakinklappade pergamentpappret.
Sylt förvaras torrt och svalt -fukt gör att den möglar och värme att den jäser.
Skulle sylten mögla borttagas alla mögelfläckar omsorgsfullt och kanten på burken torkas med linnelapp doppad i hett vatten. Därefter ombindes burken på nytt.
Om sylten jäser, måste den kokas om och man tillsätter lite mer socker. Om sylten då sockrar sig (?) tillsättes lite extra vatten vid omkokningen. Upphälles därefter i nyrengjord burk.
Phu!! Vad säger man??
Finns det inget smidigare sätt än denna syltkokningslära anno 1842??
Joho då!
Ner med de sköjda bären i en (i yes) nydiskad teflonkastrull. Sätt på plattan.
I med Dansukkers syltsocker (som innehåller både socker, pektin och natriumbensoat -allt i ett!)
Koka i fem minuter, ta bort skummet, häll upp i burkar och:
NJUT av sylten till Frödinge ostkaka och grädde en kvart senare!! :)
Kram Annicka
Mat och Micke Ahlgrens
Två av mina passioner här i livet :-)
080829
Den här eftermiddagen började med att jag blev att jag ståendes i en trafikstockning mitt ute i ingenstans... Jo, det är sant... Man flyttade nämligen kor!!
Vet ni hur fånigt det känns att stå i en bilkö på ett ställe där bara skog avlöser åkermark o tvärt om och titta på ko efter ko efter ko efter...
Men som någon så vist påstod när jag kom fram... Jag skulle ju ändå till Lagår'n!! :-)
Och det var ju också så sant!!
Slutdestinationen denna dag var Lagår'n och Oskars loge i Skultuna.
Där tändes grillen och mycket god mat avnjöts tillsammans i glada vänners lag.
Ett glatt lag i vilka ahlgrenarna väl också får räknas in i vid det här laget.
Den grillade maten skulle sedan smältas i lagom takt, var det tänkt...
Men klockan var då så nära danstid att det nog blev Micke Ahlgrens repertoar som fick styra takten på den matsmältningen!!
Och det går ju an att smälta grillskivor och hemgjord potatissallad till en sån låt som "Främling"!!
Men när låtar som "Mirror mirror" dyker upp -då får man nog fundera på att smälta kaprisen och pinjenötterna en annan gång... ;-)
Särskilt när jag hittade en mindre dansgud på golvet där inne i logen...
Inte en chans att det fanns tid att fundera över pinjenötterna i det läget... Otroligt roligt!!
Träffade också på någon som jag dansat med på en "Finsk dans" som anordnas på samma ställe.
Finsk dans är ett kapitel för sig... tror jag tar den vid ett annat tillfälle -men humpa är kul!! ;)
Och i och med denna kväll blev också Millan att betrakta som:
Skultuna Lagårn's egen lilla "huskanin".
Ingen annan kanin lär väl i alla fall ha varit stamgäst på samma ställe, två veckor i rad ;-)
Kram Annicka
