Systerstyrelsen
När Systerstyrelsen kallar till möte...
Då kommer man!! Så är det bara!! :)
För då vankas det god mat i tacosform, berusande god dryck, allmänna trevligheter och massor av fnitter... Åsså naturligtvis -diskussioner av den art som skulle kunna lösa världskriser om det bara fanns nån vettig människa i ledande ställning som tog tillvara alla nyuppfunna och tvärintelligenta idéer ;D Speciellet dom som skapas efter klockan 01.30 är ju i regel särskilt värdefulla ;)
Maten var väldigt god och fanns i mycket väl tilltagen mängd. Drycken var inte heller på sinande någongång och hade uppenbarligen effekten att 20% av skaran upplevde problem med cementkänsla i bihålorna dagen därpå! I sann öronsysterlig anda ;)
Personligen bara njöt jag av champagnen, tomteblossen och alla skratten... och har under denna "dagen efter" inte haft något som helst samröre med vare sig cement eller kopparslagare ;)
Sen var det ju så... att det inte på minsta vis har undgått någon av de övriga i systerstyrelsen att jag inom loppet av tre veckor inte längre kommer att finnas på 79F med min fysiska närvaro... så dessa fyra fantastiskt gulliga personer hade ordnat en liten present...
...för att jag inte "skulle glömma"...
Oddsen att jag skulle glömma vare sig styrelsen, öron-näsa-hals eller Akademiska är förvisso tämligen obefintlig... med efter igår lär det ju ska vara fullständigt omöjligt!!
De hade pillat ihop ett litet album... med bilder från sjukhuset och bilder från Anders o min lilla saga samt tagit ett foto av samtliga mina arbetskamrater och ombesörjt att var och en skrivit en liten hälsning under sin respektive bild! Jag säger bara:
TACK!! -så otroligt roligt!! Finare minne av avd. 79F hade jag aldrig kunnat få!!
Hanna Maria Ingrid Vesna
Jag är dock imponerad över hur dom lyckades ro iland detta projekt -de kom nämligen på detta i tisdags... alltså 3 dagar före denna kväll som varit planerad under betydligt längre tid.
Att dom bara hann... och att dom fixade all logistik, som jag förstått inte var nån barnlek att få ihop.
Det enda smärre missödet som blev (och som det pratades högt om ;-)) var väl att det framkallades en väldig massa bilder som inte riktigt var tänkt att framkallas... ;)
Men, men... smakar det så kostar det... Och med det resultatet, kan jag inte annat än att vara tacksam över att de lät det kosta..:)
Ett Hur Stort Tack som helst, för en trevlig kväll -Ni är guld värda!!
...och ett litet "på-sidan-av-tack" till syster Hanna som bistod med nattlogi och frukost! :)
Kram Annicka
Hastighetsöverträdelse
Det är inte varje dag man får brev från Rikspolisstyrelsen
Ett brev betyder så mycket sägs det -och jag är den första att skriva under på det!
Men jag måste säga att jag på sätt och vis är ganska glad alla dagar jag inte får nåt av just Rikspolisstyrelsen!! För det blir förhållandevis dyrt när jag får det.
Det är som att mottagaren liksom får betala portot själv -á 1500 kronor ;)
Till mitt eget försvar tänker jag tillägga att jag har haft körkort i 17 år och detta är första gången som Rikspolisstyrelsen känner sig föranledda att skicka brev till mig ;)
Och trots att Rikspolisstyrelsefolket sitter i Kiruna, så har de full koll på:
-Mig, vilken bil jag har, vilket datum och klockslag jag har färdats var någonstans...
(vilket i detta fall var ca 130 mil från Kiruna!!) Och framför allt -hur fort jag färdades då!
Som synes färdades jag 7 km/h för fort... och för den nyfikne kan jag meddela att det var på en rak och fin 90-sträcka!
Sen har det gått åt en pappersnisse till brottsutredare (som utrett och konstaterat att jag på sannolika skäl gjort mig skyldig till ovanstående brott) tid och pengar för att få iväg detta brev 130 mil söderut, för att därefter ligga som ensamt kuvert i min brevlåda denna fredag.
Det roliga är att jag har till den 5 maj på mig att erkänna eller förneka :D
I mina öron låter det mer som: välj själv hur dyrt du vill att det ska bli... för med eller utan advokatarvode så... -så körde du för fort i alla fall ;)
Tycker dock att dom har lyckats med utformningen ganska bra. Körkortskortet ihop med registreringsnumret ser precis ut som en sån där bild på "riktiga kriminella"... ni vet... såna som får hålla upp ett nummer i brösthöjd, medan de blir fotograferade. ;)
Jag har dock bestämt mig för att inte anlita den här fotografen så ofta -jag tycker femtonhundra är lite dyrt för en bild på Dessan som jag ändå hade kunnat ta mycket bättre själv ;)
Kram Annicka
Att flytta ett skåp
Med tungan rätt i munnen
Vi hittade ett skåp uppe på loftet ovanför hönsen... eller rättare sagt jag hittade ett skåp uppe på loftet ovanför hönsen. Anders visste hela tiden att det stod där ;)
Och nu i dessa kristider bör man ju återanvända saker man redan har och inte bara köpa nytt!
Alltså: skåpet skulle ner från loftet, till ungefär vilket pris som helst... för att sen kunna inta sin plats i vardagsrummet! Och inför detta lilla projekt har jag och Anders nu legat i hårdträning i att kunna hålla många bollar i luften :D
Det mest komiska med det skåpet, som för övrigt är en släktklenod, är att snickarna (som för tillfället håller på att bygga på loftet) snällt har flyttat runt på skåpet vartefter det har stått i vägen för dem ;) Tycker det varit ganska tålmodigt av dem att inte "säga till" liksom :D Och det enda som hände med skåpet var att det övertäcktes med ett litet fint lager av byggdamm ;)
Fast nu skulle ju inte skåpet tro att dess vidare öden och äventyr var mindre riskfyllda för det...
För icket! :) Jag tror att tanken var att skåpet skulle fraktas via höskullen och ner till land- backen den vägen. Men nu föll det sig inte bättre än att vägen till höskullen just denna dag täppts till av en mycket vackert reglad och isolerad vägg... vilket man skulle kunna påstå minimerade chanserna att få ut skåpet den väg det borde, till ungefär noll... eller till minus om man hellre vill det ;) Kvar blev brandtrappan!!
Om någon av er försökt prångla ut en äldre gedigen gammaldags salsmöbel via en 90 cm bred brandtrappa i 90 graders vinkel vet... att vi gjorde det ganska bra!! :D... som inte tappade skåpet när det stod och vickade halvvägs ute i luften på trappräcket -där högst upp! ;)
För alla sätt är bra utom de dåliga -så när möbeln äntligen var vriden åt samma håll som vi och alla ben var där alla ben skulle vara och ladugårdsväggen fått utgöra vårt stora stöd här i livet, så kom den faktiskt ner på backen i vederbörligen riktigt skick... Och vi med den!! :)
Sen hade vi bara 150 meter gårdsplan, en ny trappa inklusive farstukvist, samt ett piano kvar att forcera innan möblen äntligen stod på sin plats... :D
Gårdsplanen fixade vi så som man rättmätigen gör på en mindre gård -med skottkärra!
Farstukvisten hade vi tagit bättre om jag hade varit ungefär tio centimeter mindre över rumpan! Nu är jag inte det -men hålla in andan är jag bra på! ;) Och pianot fick ge vika för farmors gamla trasmattor! ;)
Så vad blev kontentan med detta lilla möbelbärarprojekt??
Det tog ungefär en timme mer än vad vi hade tänkt!
Det snodde en ansenlig del av Anders tid den kvällen som det skulle ha dragits el på -just där uppe på loftet... Och framför allt: -det betydde mindre tid att kramas godnatt på!
Men jösses vad fint det blev i vardagsrummet!! :D
Kram Annicka
Helg, telefonrådgivning och krokus
Ja, kära hjärtanes ;)
För någon dag sedan lade jag upp fyra bilder på bloggen i väntan på att jag skulle skriva blogginlägget också... och hips vips sattes det igång en botanisk debatt i kommentarerna samt min jobbarkompis Maria som förmodligen undrar om jag mist förståndet, eftersom jag valde att lägga upp vår jourtelefon som en av de fyra bilderna.
Till Neta vill jag bara säga:
Tack för din insats med att ge bilderna en förklaring i text :)
Det var faktiskt helt korrekt -med en liten reservation för min egen kunskap omkring de blå småblommorna då.
Till Mac vill jag säga:
Jag är glad över att du engagerade dig i blomdebatten, man kan aldrig veta när jag behöver lite stöd i mina scilla-teorier nästa gång.
Till Maria:
NU kommer förklaringen till varför jag valde att ta med jourtelefonen på avdelning 79F... ;)
Jag har nämligen jobbat min sista helg på just avdelning 79F.
Och för den som har missat det -så är jag mitt inne i en... som en våra patienter kallade det häromdagen... flyttprocess :D
Det var för övrigt en patient som själv stod i begrepp att flytta ett helt bibliotek (sitt eget) och behövde komma hem för att dirigera flyttfolket... för att böckerna skulle komma tillbaka i den ordning som skulle göra vilken bibliotekarie som helst stolt ;)
Samma patient som också ägnat sig åt naturvetenskap i hela sitt liv, men sedan han blivit pensionär bestämt sig för att läsa latin och grekiska... för som han också sa:
-Ja, du vet läsa sånt där som man inte fick läsa när man var ung...
Jag kan inte precis påstå att jag förstod hur den känlsan kändes, men jag hummade artigt med i påståendet och tänkte att det försvaras nog av att jag åtminstone skulle vilja läsa latin nu... som snart trettiofemåring ;) Men "som ung" vet jag väl inte om jag kom på tanken direkt...
Men nu för att återvända till ämnet jourtelefoner. Den här lilla röda manicken som är avbildad som nummer tre i bildordningen är ett av det mest störande moment som finns. Särskilt på helgerna, när tiden inte riktigt finns för att prata i den.
För det första har den en ringsignal som kan få den mest lugna syster att få en lättare hjärtinfarkt. Den är tillräckligt ilsken för att man efter bara tredje gången den behagar höra av sig kan få ett smärre vredesutbrott av att den ens existerar.
Men så fort luren lyfts måste vredesutbrottet kväsas till en totalt lugn empatisk och glatt serviceminded ljuv stämma för mottagaren.
Det spelar ingen roll om det är folket på sjukvårdsrådgivningen som vill skicka hit ett barn som de hävdar har krupphosta bara för att de själva inte har tiden att ta hand om ytterligare en allmänt förkyld fyraåring eller om det är en gammal dam som är ängslig och orolig över varför näsan börjat blöda -fastän hon bara använt näsdroppar i fem dagar...
Människor har en helt fantastisk koll på att näsdroppar "får användas i högst tio dagar" ;)
Vad man svarar??
Tja, man kan ju alltid påminna den gamla damen om att hon alldeles nyss upplyst syster i luren om att hon varit förkyld i en vecka och att det trots allt är -20 grader kallt ute och att -20 grader kall luft är förtvivlat torrt för förkylda och sköra näsor...
Hade jag tänkt på det från början så skulle jag ha räknat alla de allsköns telefonsamtal jag haft. Många är enbart av rådgivande art och på det viset ganska snabbt avklarade.
Andra innehåller många frågor och kanske ännu fler följdfrågor...
Tålamod, tålamod, tålamod... Åsså var de också avklarade.
Sen kommer vi till den absolut svåraste sorten... vilka dessbättre inte är så vanliga dock... men det är de personer som ringer och underdriver sina symtom!!
En man ringer och berättar om en ganska moderat förkylning med för förkylningar helt normala symtom. Kanske att han tycker att det är lite tungt att andas, men inte så farligt.
Han ville bara få lite bra råd om egenvård.
Av någon anledning fångar jag dock upp att hustrun står bakom och säger något och frågar om det var något mer?!
-Ja, säger han lite roat om sin "oroliga hustru", hon vill att jag ska tala om att förra gången det var så här hade jag struplocksinflammation...
Det är ungefär i exakt det läget som man som öronsyster får hicka och ber stilla och lugnt och försiktigt personen i fråga att komma in... typ inte så fort som möjligt eller så fort som bilen får köras, utan typ så OMEDELBART det går!!!
Senare samma dag låg mannen på intensivvårdsavdelningen med helt igensvullet struplock!
Tack gode gud för intubationernas födelse (plaströr som sätts ner i luftröret utan att för den skull göra "hål i halsen") och antibiotika! Det gick bra den här gången också!
Men det roligaste samtalet jag nånsin fått var nog när det ringde en kvinna och på fullt allvar frågade om hon kunde kvävas i sömnen om hon låg på rygg med öppen mun och det ramlade ner en färgflaga från innertaket...
Inte skratta, inte skratta, inte skratta... Fast vad är oddsen för att just det ska hända??!
-Ja du, men du kan nog i alla fall komma förbi problemet om du lägger dig på sida...
För man kan ju inte gärna be folk skrapa och måla om taket innan dom går och lägger sig ;)
Men som sagt: detta var min sista helg på avdelning 79F!
Ute lyser solen och i backen syns gott om vackra och skira förstatecken på vår.
Oavsett vad dom heter... Vem vet -man kanske skulle läsa lite latin ändå trots allt ;)
I alla händelser blir man fullständigt lycklig i själen. :)
Kram Annicka
Jag känner en katt
Rasmus alias Lennart
Rasmus är förmodligen en av de mest söta hankatter som går i ett par tassar... åtminstone i Uppsala. Förmodligen också den katt med störst personlighet jag känner.
Och för den som undrar, så har jag frågat Rasmus och hans matte om detta lilla biografiblogginlägg. De har kollat med PUL osv och anser att detta är okej ;)
Titta och njut!!
Rasmus stora filosofi 
Varför gå själv om man kan åka väska?? Han är i alla fall först i -när den väl kommit ur garderoben. Finns ingen som helst anledning att missa en resa... och ve den som försöker norpa den, när Rasmus väl har hittat sin plats i den framtagna blå axelremstingesten... Finns heller ingen som helst anledning att störa honom då, bara för att packa i den eller nåt annat så dumt!
Sova i handfatet??... -Ja, vad är det med det nu då??
Man har ju nära till både vatten och muggen om man blir nödig om nätterna!!
Du där, kameramannen -kan du släpa ut dig och den där blixtlådan till nån annanstans??
Jag försöker få lite lugn och ro här... Borsta tänderna??... -Va?? NU?? Neehej du... inte så länge jag ligger här ska jag bara få be att tala om!! Jag kan ju få vatten i öronen!! *fnys*
Herregud!! Orka!!
Matte Maria är en genuin anhängare till Eva Dahlgren... så här gäller det att hålla i prylarna...
Bäst jag lägger en tass på nya skivan,
så den inte kommer bort...
Matte Maria har en viss fascination för gem också... men vad fan ska jag göra åt det??
Nehepp, bättre jag tar mig en titt på hennes datapinaler istället!
Få se här nu... Grön sladd till blå koppling, löda lite extra på kretsarna -inte mycket, lite här och där bara- och alla röda plattor bytes mot rostfria och sen är det bara att damma av skiten och plocka ihop... Sådär ja... nu kan hon bara sätta sig vid tangenterna igen och msn:a med Vesna och Annicka... Perfekt! :D
Men man blir törstig av att fixa med grejer hela tiden... Läge att dricka lite vatten...
Det var väl själva...den!!... vad höga vattenskålar människofolket har. Tar ju evigheter innan man tassat i sig så man klarar sig... Å fy f -nattgammalt var det också!!
Woow -tv é kul... särskilt när dom där lustiga trikåmänniskorna glider träbräder och skjuter prick. Det är så det lyser i ögonen när det är skidskytte på tv!!
Skjutningen är spännande, då är det bara att sitta still och hålla andan.
Men sen, när dom börjar åka på planken igen, så kan man ju passa på att jaga stavarna...
Alltid ska man väl kunna slå undan en pinne för nån liten Italienare.
Olofsson vågar jag mig inte på -för då lär jag väl ska bli lynchad av matte...
Matte säger att jag ägnar 98% av min vakna tid till att stirra på saker och ting... inte sant anser jag... men säg bara till när jag får börja öppna paketen -jag är redo!!
Ja, det finns många anektdoter man skulle kunna berätta om Rasmus alias Surrokat-Lennart.
Vad Surrokat-Lennart kommer ifrån... det förstår jag mycket väl...
Men jag ser fram emot den dagen när jag får stifta bekantskap med anledningen till smeknamnet "Lord Lennart"... för att inte prata om "Signore Don Lennarto"...
Den spansk-hatten ni... -coolt!! ;)
Kram Annicka
Snöig vår och flyttkartonger
Fredagen bjöd på ett tättsnöande elände som föll i blöt form från himmelen
I det vädret var det meningen att jag skulle ta mig iväg till Anders syster med familj för en trevlig stunds samvaro över lite mat. Jo jo, det gick ju fint -fem och en halv timme senare.
Under dom fem och en halv timmarna hann jag få kramp i fingrarna pga all snömodd som ville ta herraväldet över ratten samt göra en liten sightseen a'la Eskilstuna by... sen kväll! :s
Har ni någon gång varit på väg till Vingåker och plötsligt insett att Hälleforsnäs liksom passerades på fel sida?? Jag säger bara: Prova inte!! För i nästa sekund kommer ni att upptäcka skylten där det står "Eskilstuna 7"... Och jag lovar att man i det läget inte vill se just "Eskilstuna 7"!!
Eftersom det betyder att man är fruktansvärt onödigt långt från Vingåker!
Jag kan också garantera att fingerkrampen i snömodden blir inte bättre bara för att man
försöker längre!
Men när jag väl kommit på rätt köl igen i de sörmländska skogarna och hittat Anders med syster och familj och maten landat i magen... så blev det en väldigt trevlig kväll!! :)
Resten av helgen har gått åt till att umgås med barnen -även om nedan avbildade snöpurrning roade den manliga delen av skaran mest ;) Den kvinnliga delen stod dock väldigt redo och tjänstvillig med en varsin kamera :D
Nåja -den manliga delen uppvisade ett visst mått av lugn också... För när alla kommit in igen och alla dom med blöta kläder hade fått av sig sina blöta persdlar, så visade det sig att det i helgen har flyttat in ett schackspel på Norrfallet ;)
Är för övrigt ganska imponerad över hur många flyttkartonger det går att knö in i en liten Polo. Banankartongsraden här ovanför var den som följde med ner i fredags.
En anmärkningsvärd samling på nåt vis ;)
Alla är urplockade, men bara hälften är med tillbaka... För på vägen hem hade jag två barn med mig en bit -inklusive packning. Och hon sväljer inte hur mycket som helst -lilla Dessan ;)
Kram Annicka
