Djupdalsvallen och en kläpp

   

Redan på långt håll kan man se Mittåkläppens topp skymta där långt bort i fjärran

Och man undrar om man verkligen kommer att ta sig hela vägen upp... i alla fall med de alldeles egna benen ;-) Men ju närmare man kommer dessto mer övertygad blir man om att det faktiskt finns utsikter att överleva detta projekt. Det tror man bara tills man börjar knalla där bland tuvor och småstenar i den övertydliga uppförsbacken. Det är så man inser att det faktiskt inte är någon vanlig liten grästuva man ska upp på... Det tog 1 ½ timme att gå de 2,5 kilometrarna upp till toppen och stigningen kändes som ett smärre Vasalopp i benen... ja, åtminstone var det som en Tjejvasa i alla fall ;-)

Vi hade visserligen fått det beskrivet för oss att man kan göra det enkelt för sig sista biten upp till toppen och ta "serpentinstigen" eller "go for the sport" och ta "rakt-upp-stigen".
Efter moget övervägande vid stigens delning, så bestämde vi oss för att hoppa över "hero-tänket" och ta serpentinstigen -vi hade ju ändå gott om tid (trodde vi ja)
Och med tanke på hur sista serpentinen fullkomligt fick blodet att vägra rinna en kubik- centimeter i blodomloppet... bara för att resten av kroppen (benen) liksom krampade i ren protest mot detta illvilliga tilltag... så är jag innerligen tacksam att vi kunde styra storhets- vansinnet i det "hero-tänket" och knata upp... för oss vanliga dödliga alltså... den enda någotsånär vettiga vägen  ;-)

Men när man står uppe på toppen och blåsten sabbar frisyren med en effektivitet som vida överstiger en hårtorks möjligheter att göra detsamma, så fylls verkligen hela själen av det storslagna man ser. På denna lilla platå som utgör Mittåkläppens topp kan man antagligen sitta och titta tills dagen övergår i natt och ändå inte ledsna på landskapet som breder ut sig. Det var helt enkelt en fantastisk utsikt!! Dalen som blev nedanför stupet och de nya fjällen som tornar upp sig på andra sidan. En del ser verkligen så blånande ut som alla dikter säger och en del lyser bara upp av dagens ljus.

Vi tog oss ner en bit nedanför kanten och hittade en absolut perfekt plats att fika på. En liten avsats liggandes i lä och med bästa utsikten över vidderna, dalen och bergen mittemot.
Långt där nere kunde man se hur en liten fjällbäck slingrade sig genom markerna.
Som sagt -en helt perfekt plats att stoppa korv och äggmacka i magen och skölja ner med en kopp varmt kaffe.

   

Sen var det dags att titta ut över kanten på den så klassiskt avbildade lodräta väggen på kläppens ena sida... Det finns nog bara ett ord som kommer för en just när man gör det: STUP!!! Typ... ;-) Sen kommer en miljon tankar i ett enda sammelsurium, som till slut bara bekräftar att det är väldigt brant just där och väldigt långt ner och väldigt... ja, allt väldigt som går att komma på i detta sammanhang. Det var väldigt häftigt också.
Häftigt... och svinkallt!! Har ingen aning om vad som hände medan vi fikade där på vår lä-avsats... men blåsten sabbade inte längre bara frisyren... den sabbade värmen i kinder, händer och nästipp också!!

Men skam den fjällvandrare som inte har kläder med sig för detta, så vi gjorde bara ett konstnärligt stopp och byltade på extra tröja, mössa, vantar och upp med det i luv-väg som gick att ha upp ;-) Anne-Li hävdar att vi såg ut som såna där lirare som är ute på någon expedition där nåt farligt virus riskerar att överta hela mänskligheten... Men det var vi inte... vi skulle ju bara ner från Kläppen då... och helst i tid för att hinna med att få en våffla i Djupdalsvallen ;-)

Det gick... ingé vidare, kan man säga! ;-) Inte för mig i alla fall -som känner av ett visst behov av att fotografera naturen runt omkring mig, innan jag lämnar den bakom mig...
Men med gulliga och förutseende vandringkamrater, turistvänlig personal och 20 minuter utökade öppettider i våffelstugan -så ordnade det upp sig på det allra bästa sätt. ;-)

Väl hemma i stugan igen anordnades lax, potatis och grönsaker i foliepaket och stoppades in i ugnen en stund... Våfflor kan väl ingen människa leva på -speciellt inte när Mittåkläppen snott all tänkbar energi bara ett litet tag innan ;-)



Nu är det dock ett tips att John Blund inte kommer att hinna med -om han så ens försöker!!
Kudden nästa!


Kram Annicka


Kommentarer
Postat av: Maria

Skulle aldrig kunna stå vid ett sånt stup utan att undra hur det skulle vara att hoppa!

2008-09-19 @ 00:09:09
Postat av: Maria

Jag är inte självmordsbenägen.

2008-09-19 @ 00:09:24
Postat av: Annicka

Maria: Jag tror det killar i magen på vägen ner i alla fall ;-)

2008-09-19 @ 21:52:00
Postat av: Maria

Om det räckte med det. Vill inte ens tänka på hur det känns när man väl kommit ner :o



TRE patienter varav alla klarar sig själv. Vi hade gått runt klart 21.12!! It's gonna be a loooong night...

2008-09-19 @ 21:58:11
Postat av: Annicka

Maria: När man kommer ner, kanske man inte funderar så mycket mer över sakernas natur ;)

Vad det gäller "the loooong night"... så har jag ju redan hört fortsättningen ;p

2008-09-21 @ 19:03:24
Postat av: Mac

Om man hoppar. Får man då en behållning av flygturen? Och finns det bussinesclass?

2008-10-07 @ 14:10:16
Postat av: Alina

fina bilder!

2008-10-07 @ 14:13:02
URL: http://emmiealina.blogg.se/
Postat av: Annicka

Mac: Jag tror man får två behållningar... känslan av svävande ganska rakt ner... och känslan av att ha varit med om något benbryt... jag menar banbrytande... när man kommer ner... ;)



Alina: Tack, så mycket! Jag tittade in hos dig och kunde konstatera att det fanns många coola bilder hos dig också ;)

2008-10-07 @ 16:00:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0