Kariknallen
Man kommer runt -jag lovar...
I alla fall om man envisas med att gå i 7 ½ timme... i uppförsbacke, lite mer uppförsbacke, ut på vidderna och sedan avsluta med att palta omkring sista kilometern, i blötan, bland en massa ris och knähöga vindpinade småbjörkar.
Men klarar man bara skoskavet bland allt det riset och utan att bryta några väsentliga kroppsdelar under just denna något spännande del av vandringen... så har man en alldeles fantastisk dag uppe på fjället, en sån här dag som varit idag.
Solen har lyst över oss och det har varit många långa stunder då det varit helt vindstilla.
Det har gått precis hur bra som helst att njuta av friden och tystnaden och bara insupa friheten, färgerna, skiftningarna i djupen och det storslagna i detta landskap.
Sedan kan man ju undra i vilken del av mänsklighetens utveckling det gick snett, eftersom det uppenbarligen finns exemplar som frivilligt går 500 meter extra, i en lutning värre än tornet i Pisa... bara för att för att känna på snön?? Men johodå... fyra exemplar finns det åtminstone...
Och jag kan meddela att det är en mycket tillfredsställande känsla att veta att man har haft snöbollskrig redan i september någon gång i sitt liv!!
Jag menar -möjligen kommer det bara att hända en gång... ;-)
Ris- och småbjörksvandringens tillkomst tror jag att jag ska lämna hädan och enbart vara tacksam för att detta (med facit i handen) något egendomliga beslut, ledde till att vi fick se ett litet gulligt vattenfall samt fyra stycken renar i sitt rätta element -fritt gående och på nära håll.
En av dem var dessutom kritvit.
Ripor fick vi också se i vilt tillstånd. Vi har dock fortfarande inte utrett vad som var ägget och hönan -blev vi rädd för att riporna plötsligt lämnade sin plats bland knähöjdsriset... eller lyfte riporna för att de blev rädd för oss... Kontentan blev i alla fall densamma...
Tre hojande kvinnor och en tvärcool Dan ;-)
Nåja, renarna bestämde sig för att inte uppmärksamma händelsen med något större intresse i alla fall, så vi fick titta lite till på dem innan vi gick vidare.
I matväg har ingått äggmacka, korv, och chiliconcarnedubbelmacka...
Och våffla med hjortronsylt och grädde hos Matilda uppe på Kariknallen!
Jag är imponerad av Matilda uppe på Kariknallen! Hon GÅR till och från sitt jobb varje dag?!
Jamen jag menar... det var trots allt en 3 km brant helvetesbacke till Matildas jobb!!
Men å andra sidan så fanns ruggigt goda våfflor där när man väl kom dit, så man kanske skulle överleva det ;-)
Nu ska natten ägnas åt att reparera diverse skoskav hos församlingen och en av riset uppkommen muskelskada hos Anne-Li.
Kram Annicka
Chiliconcarnedubbelmacka, det var ett långt ord men kan tänka mig att den inte var så dum att förtära ;)
I övrigt verkar ni syssla med något som får mina knän att värka bara vid tanken, men har iaf gått ett varv i Björklingeskogen o hämtat hem en korg svamp, är bara lite svårt att gå med stavarna o hålla korgen när man har nåt i.
Hälsa Camilla att hon ska va rädd om dansmusklerna nu när det ska bli söndagsdanser i världsmetropolen Tierp också.
Neta: Inget ord är för långt bara mackan är god... och jag tror som du -att den var god att förtära ;-)
Vad det gäller knän kan jag upplysa att det finns knän här också, som tycker att naturen borde ses från den släta sidan ;-) Ett par stavar hade absolut varit av godo!!
Svamp har vi inte plockat någon -men däremot avporträtterades en flugsvamp idag.
Camilla låter meddela att dansmusklerna... känns men mår bra ;-)
