syssis

  

Nu har jag träffat dem... barnen!

Och vad annat kan man säga än att det gick bra?! För även om SJ nu prompt skulle krångla just den 27/12 med signalfel och trassel så att det tvunget måste börja frysas av allt väntande, så värmer det i själen att kliva av tåget och få en spontan kram av två barn redan på perrongen!!
Två barn som jag bara pratat med i telefonen tidigare! :-)
Det värmer och bli kramad av barnens pappa också -men det har ju hänt förr... någon enstaka gång...eller två...eller tre...per minut...eller så... ;)

Dagen fortsatte med lite shopping... i Skärblacka city ;)
Nåja ICA fick sig ett besök i alla fall -för att täcka helgens behov av mat och godis.
Godis blev barnens uppgift att ordna -vilket inte var så svårövertalat... ;)
Men det som fascinerade mig när de kom tillbaka från godishyllorna, var för det första att de kom tillbaka med helt lagom stora godispåsar... men sen, framför allt, att de kom med:
-en påse till Christoffer, en till Linnea... och en till Pappa och Annicka!!
Det kan ju ha varit ett taktikdrag för att få ha sitt eget godis ifred... men det kändes som om det var av omtänksamhet ;-)

 

Väl hemma var det uppenbar middagstid... Och jag kan säga att: att göra köttfärsbiffar med brun sås och potatis har nog aldrig varit mysigare. Alla fyra var där och petade i nåt hela tiden.
Efteråt låg potatisskalen i en intressant utspridning över halva diskbänken, det fanns brunsås lite här å där och spisen var fylld av stänk från stekpannan... Men ihop med lingonsylt och mjölk var hela anrättningen oslagbar!! :D

Kvällen fortsatte sedan i tv-soffan. Vet väl inte om tv:n fyllde störst funktion i och för sig men...
Det fanns så mycket annat som lockade. Tända ljus, dricka julmust och äta knäck, öppna lite julklappar som tomten hade lämnat kvar dagen till ära... åsså spela Fia med knuff.

Vet ni om att det händer något intressant med vuxna människor när dom spelar Fia med knuff tillsammans med barn... Plötsligt blir knuff-funktionen i det spelet oerhört roande.
Ja, de vuxna emellan alltså :D Aldrig har väl en trea eller en femma, eller vad man nu behöver för att peta den andre av banan, blivit så åtråvärd på tärningen :D
Vilket också naturligtvis ledde till att Anders och jag var sist kvar på plan...

Hur det gick??
Jag förlorade spelet med ett steg från bo!!



Men vad gör väl det... Spel är lek, pappor med barn är verklighet...
Och jag kan med facit i handen konstatera att jag tog i, i underkant när jag målade upp förväntningarna inför denna helg... och både handen och hjärtat vet -att nyckeln jag fått...
...leder Hem!!

Kram Annicka