syssis

                

Kanske finns det något sorts hopp nu

... om att det ska våras, även om paddocken inte går att urskilja i snön. 
För bara någon vecka sedan såg det dock ut som på bild nummer ett och två här nedan och det kändes som om det var rätt långt till varmare tider. Vi bara skottade fram gården, bilarna och veden hela tiden.
Men så plötsligt kom årets första dagsvarmgrader och solen tittade fram.
Det underlättade i och för sig bara humöret, för som kronan på det verket töade snömassorna ner från ladugårdstaket och det blev minst sagt trångt på gården.
Så nu är vi glada varje dag ingen bil fastnar mellan eller i någon snövall ;) 

    

Men säga vad man vill om snö, men när solen lyser på den så är den ju skimrande vacker.
Och häromdagen hade jag dessutom några minuter (som visst samlade ihop sig och blev 1½ timme) till övers och pallrade mig ut med kameran och kollade in formationer på snö- och iskristaller. Otroligt läckert! Tiden bara rann iväg och till samlingen av bilder tillkom ganska exakt 87 stycken... sparade... inte tagna -sparade! ;)

   

1) Takdropp från farstukvisten... precis innan droppen har droppat.
2) Ur en halvsmält snöhög.
3) Istappar i slänten mot sandbanken.
4) Kontrast mellan den vita snön och den klarblåa himlen.




På jobbet går det sin gilla gång. Igår agerade jag provdocka för pvk-sättning.
Pvk står för "perifer venkater" och betyder en sån där kanyl som man kan få dropp genom.
Jag har så stickvänliga kärl, så det är tacksamt att som student öva teknik på dem... :)
Den här gången var det Monica som lyckades alldeles perfekt med detta övande under överinseende av syster Camilla.


Kram Annicka