syssis

   

Ja, kära hjärtanes ;) 
  
För någon dag sedan lade jag upp fyra bilder på bloggen i väntan på att jag skulle skriva blogginlägget också... och hips vips sattes det igång en botanisk debatt i kommentarerna samt min jobbarkompis Maria som förmodligen undrar om jag mist förståndet, eftersom jag valde att lägga upp vår jourtelefon som en av de fyra bilderna.
 
Till Neta vill jag bara säga:
Tack för din insats med att ge bilderna en förklaring i text :)
Det var faktiskt helt korrekt -med en liten reservation för min egen kunskap omkring de blå småblommorna då.
 
Till Mac vill jag säga:
Jag är glad över att du engagerade dig i blomdebatten, man kan aldrig veta när jag behöver lite stöd i mina scilla-teorier nästa gång.
 
Till Maria:
NU kommer förklaringen till varför jag valde att ta med jourtelefonen på avdelning 79F... ;)
 
Jag har nämligen jobbat min sista helg på just avdelning 79F.
Och för den som har missat det -så är jag mitt inne i en... som en våra patienter kallade det häromdagen... flyttprocess :D
Det var för övrigt en patient som själv stod i begrepp att flytta ett helt bibliotek (sitt eget) och behövde komma hem för att dirigera flyttfolket... för att böckerna skulle komma tillbaka i den ordning som skulle göra vilken bibliotekarie som helst stolt ;)
Samma patient som också ägnat sig åt naturvetenskap i hela sitt liv, men sedan han blivit pensionär bestämt sig för att läsa latin och grekiska... för som han också sa:
-Ja, du vet läsa sånt där som man inte fick läsa när man var ung...

Jag kan inte precis påstå att jag förstod hur den känlsan kändes, men jag hummade artigt med i påståendet och tänkte att det försvaras nog av att jag åtminstone skulle vilja läsa latin nu... som snart trettiofemåring ;)  Men "som ung" vet jag väl inte om jag kom på tanken direkt...

Men nu för att återvända till ämnet jourtelefoner. Den här lilla röda manicken som är avbildad som nummer tre i bildordningen är ett av det mest störande moment som finns. Särskilt på helgerna, när tiden inte riktigt finns för att prata i den.
För det första har den en ringsignal som kan få den mest lugna syster att få en lättare hjärtinfarkt. Den är tillräckligt ilsken för att man efter bara tredje gången den behagar höra av sig kan få ett smärre vredesutbrott av att den ens existerar.
Men så fort luren lyfts måste vredesutbrottet kväsas till en totalt lugn empatisk och glatt serviceminded ljuv stämma för mottagaren.

Det spelar ingen roll om det är folket på sjukvårdsrådgivningen som vill skicka hit ett barn som de hävdar har krupphosta bara för att de själva inte har tiden att ta hand om ytterligare en allmänt förkyld fyraåring eller om det är en gammal dam som är ängslig och orolig över varför näsan börjat blöda -fastän hon bara använt näsdroppar i fem dagar...
Människor har en helt fantastisk koll på att näsdroppar "får användas i högst tio dagar" ;)
Vad man svarar??
Tja, man kan ju alltid påminna den gamla damen om att hon alldeles nyss upplyst syster i luren om att hon varit förkyld i en vecka och att det trots allt är -20 grader kallt ute och att -20 grader kall luft är förtvivlat torrt för förkylda och sköra näsor...

Hade jag tänkt på det från början så skulle jag ha räknat alla de allsköns telefonsamtal jag haft. Många är enbart av rådgivande art och på det viset ganska snabbt avklarade.
Andra innehåller många frågor och kanske ännu fler följdfrågor...
Tålamod, tålamod, tålamod... Åsså var de också avklarade.

Sen kommer vi till den absolut svåraste sorten... vilka dessbättre inte är så vanliga dock... men det är de personer som ringer och underdriver sina symtom!!
En man ringer och berättar om en ganska moderat förkylning med för förkylningar helt normala symtom. Kanske att han tycker att det är lite tungt att andas, men inte så farligt.
Han ville bara få lite bra råd om egenvård.
Av någon anledning fångar jag dock upp att hustrun står bakom och säger något och frågar om det var något mer?!
-Ja, säger han lite roat om sin "oroliga hustru", hon vill att jag ska tala om att förra gången det var så här hade jag struplocksinflammation...

Det är ungefär i exakt det läget som man som öronsyster får hicka och ber stilla och lugnt och försiktigt personen i fråga att komma in... typ inte så fort som möjligt eller så fort som bilen får köras, utan typ så OMEDELBART det går!!!
Senare samma dag låg mannen på intensivvårdsavdelningen med helt igensvullet struplock!
Tack gode gud för intubationernas födelse (plaströr som sätts ner i luftröret utan att för den skull göra "hål i halsen") och antibiotika!  Det gick bra den här gången också!

Men det roligaste samtalet jag nånsin fått var nog när det ringde en kvinna och på fullt allvar frågade om hon kunde kvävas i sömnen om hon låg på rygg med öppen mun och det ramlade ner en färgflaga från innertaket...
Inte skratta, inte skratta, inte skratta... Fast vad är oddsen för att just det ska hända??!
-Ja du, men du kan nog i alla fall komma förbi problemet om du lägger dig på sida...
För man kan ju inte gärna be folk skrapa och måla om taket innan dom går och lägger sig ;)

Men som sagt: detta var min sista helg på avdelning 79F!
Ute lyser solen och i backen syns gott om vackra och skira förstatecken på vår.
Oavsett vad dom heter... Vem vet -man kanske skulle läsa lite latin ändå trots allt ;)

I alla händelser blir man fullständigt lycklig i själen. :)
Kram Annicka